Strosa med violer

Share Button

När våren spirar dyker mat och medicin upp ur marken som genom ett under. Det är egentligen helt makalöst att vi kan vandra fritt i naturen och mumsa på saftiga blommor, mjälla blad och knapriga rötter. Men det kan vi.

Och skulle vi ramla och skrapa ett knä, bli stungna av ett sömndrucket bi, eller lida av huvudvärk, så är det bara att leta efter just den växt som kan hela oss. De finns överallt så här års.

Allt detta fick vi erfara i helgen, då deltagarna i Rävens År samlades på Orreviks Gård igen för en helg som jägare och samlare, med fokus på att strosa genom landskapet och provsmaka skira läckerheter.

Förutom det underbara med att vara ett gäng som umgås en helg i naturen, var detta en mycket speciell helg, eftersom vi även fick sällskap av Juha Rankinen. Juha är en otroligt erfaren vildmarksledare, som undervisar på Vildmarksgymnasiet , och bland annat under flera år varit chefsinstruktör hos Ray Mears i England.

Vi var alla överrens om att våren kan verka överväldigande efter den långa vintern. Det sjuder av aktivitet på vingar och ben, i jord eller hav, som föds ur värmen och ljuset. Plötsligt vill allting födas. Kroppen hänger inte alltid med. Det är en årstid som präglas av kreativ tillväxt, och därför också ett behov av vila och omsorg.

Genom att lyssna till våra behov, genom att skörda och äta av det som växer, fann vi ett lugn i helgen. Juha lärde oss känna igen och identifiera växter med slutna ögon, genom hur de kändes, hur de doftade och hur de smakade.

När vi sen följde vår nyfikenhet genom landskapet, åt vi som rådjur längs vägen–lite här, lite där. Vart vi än befann oss fann vi något för tungan och magen—blåbärsblommor, gökärt, violer; svalörtsrötter, nässlor, tuschlav.

Sällan känns naturen så omsorgsfull som så här års, även för den oerfarne. Vi kan lära oss att följa vår lust när vi vandrar genom skogen och vara trygga i att vart vi än hamnar, kan vi alltid finna föda. Och när vi strosar, som Juha kallar det, så följer vi vår egen lust och nyfikenhet. Plötsligt öppnar sig naturen och välkomnar oss. Vi blir en del av vår omgivning, och så växer vår tillit till naturen, till varandra och till oss själva.

Share Button

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>